repulsiv

Musikblogg

NO SUITS IN MIAMI

Kategori: Intervju

 

No Suits in Miami från Lund är förmodligen ett av de mest lovande banden som dykt upp senaste åren. Soundet och låtarna för tankarna till Popsicle, Solen och Slowdive. Wall of sound-indie med mycket känsla och odödliga melodier. "Vi är ett konstnärskollektiv fast vi är inte mycket till konstnärer och vi bor inte heller tillsammans. Vi skriver halvledsna låtar." som bandet själva säger.
Förra året släpptes singeln "Petrichord/12,5" och No Suits In Miami är nu aktuella med EP:n "EP". Båda släppen är producerade av Atle Nilsson (Ceremoni, Enväldet), ett samarbete som fungerat utmärkt.

Hannes: Det är så jävla go’ stämning med honom hela tiden. Det känns väldigt bekvämt, väldigt trevlig miljö att arbeta i.
Michelle: Det blev väldigt professionellt samtidigt som det var väldigt kul. Han är väldigt pedagogisk och peppande, samtidigt som det känns seriöst.

Nya EP:n låter enligt en presstext som Linkin Park fast inte alls. Det är nog lätt att hålla med om det. Musiken är mer åt Shoegazehållet fast ännu ledsnare och ett större desperat rop på hjälp trots att tempot och ackordföljder kan vara väldigt upplyftande mellan varven. Låtarna handlar om kärlek och döden, fyllda med råa känslor och lätta att ta till sig och känna igen sig i om en varit tonåring.

INDIGO
I need something to live for
I’ve been running on dead batteries for a while
Everything there was to take has been taken
Everything I could lose has been lost
You don’t even care about me
Can’t even bother to give me a call
And here I lay dying
I wanna get better, that’s all

SCHADE
My head is spinning
And life doesn’t feel real
I keep trying to run away
From all that makes me stay
Walking but feeling like I float forward
But I’m pretty sure I’m stuck

Är detta allt?
Det som aldrig var, aldrig blev
Aldrig blir, aldrig fanns
Är detta allt jag ser?

Michelle: Jag tar mest inspiration från saker som händer i mitt eget liv, typ händelser och situationer, stuff jag går igenom typ. Jag gillar också att ta inspiration från låtar som har riktigt bra one-liners, och liksom försöka återskapa den känslan i nya texter.
Olle: Rent musikmässigt inspirerar det att höra ett band som har ett väldigt bra sound och väldigt bra låtar. Typ Popsicle.

Är det viktigt att låtar handlar om någonting eller kan det vara blahablaha? Tycker ni t.ex att det är viktigt att ta politisk ställning inom konsten?
OlleAll musik jag lyssnar på har någon personlig anknytning. Texten måste betyda någonting, och det är väl därför vi skriver som vi gör. Vi har inte skrivit något uttalat politiskt tidigare, men ifall någon i bandet har en text som är politisk och betyder något för denne så är det ju också en sorts personlig anknytning.
HannesVi skriver väl mest om relationer och känslor. Det är väl vårt vanligaste tema.

Hur ser den kreativa processen ut för er?
Erik: Vi jobbade på ett annorlunda sätt med att skapa låtar till vår EP än vad vi gjort innan.
Michlle: Tidigare har vi jobbat mycket med att skapa i replokalen, tillsammans från grunden. Till EPn tog alla istället med sig mer eller mindre färdiga idéer och så arbetade vi utifrån dem.
Olle: Inför EPn var det väldigt koncentrerat låtarbete, det tog ungefär en månad att ta fram alla låtarna.
Erik: Och alla hade väldigt liknande sound och det var väl därför vi valde att ha med dem på EPn.
Hannes: Alla låtarna handlar ju mer eller mindre om samma tema också.
Erik: Sen har vi också utvecklat låtarna under en längre process, typ fyra månaders tid.

Fanns det någon anledning till att skrivprocessen såg annorlunda ut denna gången?
Michelle: Det bara blev så helt enkelt. Vi började arbeta på det sättet, och såg att det funkade väldigt bra och blev effektivt. Så då fortsatte vi bara på det spåret.
Olle: Vi hade tur, så alla var i ett väldigt kreativt flow just kring tidpunkten där vi började arbeta med EPn. Så på så vis blev det en väldigt kreativ miljö.

Sedan ni släppte debutsingeln, är det något mer som förändrats i bandet utom att ni nu skrev på ett annat sätt?
Hannes: Vi har väl generellt blivit bättre musiker.
Olle: Och köpt fler pedaler.
MichelleJag tänker att vi börjat skriva mer “vågat” i och med att vi blivit bättre musiker, så vi tar ut svängarna lite mer och låtarna har blivit lite mer egna, vi har fått ett mer nischat sound.

Vad var enklast och svårast med att göra nya EP:n?
Hannes: *drar skämtsamt upp* Det svåraste var att hålla humöret uppe när Hannes var på restaurang. (*skratt*) 
Erik: Percussion var enklast.
Michelle: Althea var nog den svåraste låten att sätta. Jobbig sångmässigt och jobbig instrumentalt.
Olle: Nej, instrumentalt var det lätt, för då spelade vi in allting i 30-sekundersintervaller.
Michelle: Post production var nog absolut svårast. Själva inspelningen var inte så jobbig.
Olle: Mycket saker som vi inte kunnat styra över själva är väl det som har varit jobbigast.

Ni är ju relativt nystartade, vad är för- och nackdelarna med att vara på er nivå?
Erik: Nackdelen är väl att vi saknar kontakter.
Olle: Det är svårt att få spelningar på nya ställen när man inte är ett så etablerat band. Om det finns någon som vill boka oss så får ni gärna höra av er till oss.

Vad är ert mål?
Erik: Typ leva på sin musik I guess.
Michelle: Jag vill bara att folk ska tycka om vår musik.
Hannes: Ja, och att de kan ta med sig något från låtarna liksom.
Olle: Mitt mål är att spela på Smålands Nation tills jag blir 40 och inte komma någon vart i livet. Pop 4 life.

 "Pop 4 life". Med den slutklämmen tackar vi No Suits In Miami för gött snack och go' musik.
Missa inte deras kommande spelningar:
1/6 - Hemgården, Lund (releasefest med Ceremoni)
3/6 - Arena 29, Göteborg (med Provocera, Onsdag, Turturduvorna och No Kiss)

Facebook
Spotify










SISTA DANSEN

Kategori: Intervju, Tips, reportage

Foto: Moa Sandh


Sista Dansen startade i Göteborg primärt som ett kompband, då som ”Linus Kuhlin & Sista dansen”.  Så småningom utvecklades det och prefixet Linus Kuhlin plockades bort. Alla i sällskapet tillförde sin del till låtarna och arrangemangen utvecklades mer och mer kollektivt. Men det är inte bara det som förändrats sedan starten. Bland annat har ett par basister och en trummis fått gå och nuförtiden är det är inte bara Linus som står för grundmaterialet.
Gitarristen Kristian Nöjd tillägger.
”Det är mer på allvar än vad vi trodde när vi bildade bandet och snabbt kände vi att vi ville ta det till en högre nivå. Eftersom vi har hållit på länge så är vi mer ihopspelade, tightare och bättre.”
 
 
 
Detta märks tydligt både när man kollar på tidiga Youtubeklipp och även när man jämför debutskivan Låt vingarna brista från förra året med splitternya EP:n Att bekänna färg.
Den nya skivan har bandet, till skilnad från debuten, arbetat fram tillsammans och i mina öron den är mer rakt på sak och hårdare.
Kristian: ”Jag har hittar mitt eget sound nu, som jag hittade strax efter förra skivan. Det fanns inte riktigt med då."
Hilding: ”Alltså, det ju en heartbreak-skiva. Tre av låtarna handlar ju liksom om att göra slut, som jag tolkar det och läser in.”
Den nya EP:n har spelats in i Studio Motion i Malmö av Tommy Tift, gitarrist och låtskrivare i bl.a Vånna inget och Sista sekunden. Jag frågade Sista dansen vad han tillförde till plattan.
Kimberly: ”Oj, massor. Han pushade oss att genomföra idéer som iaf jag inte hade gjort annars."
Kristian: ”Han var ju engagerad och tog det på allvar. Han fick en att upptäcka saker hos en själv som man nog inte hade sett annars."
Hilding: ”Det var väldigt roligt att jobba med honom. Han kan ju verkligen musiken och förstår sig på punk. Han är duktig på att plocka fram det lilla extra i låtarna.”
 
 
Vad kan man säga om nya EP:n då?
Bandet sätter ribban högt redan i första ackordet på öppningsspåret ”Mardrömmar”. En låt som bara fortsätter och fortsätter att ösa i sann punkanda, när man tror att dynamiken inte kan förändras så river Sista dansen på ännu mer och spelar ännu hårdare, lägger på pads och skriker högre. Linus och Kimberly utbrister nästan desperat i den väldigt medryckande refrängen:

Jag tar igen, jag tar igen
jag tar igen för alla mina drömmar

Man fattar direkt att det här är någonting bandet verkligen menar och kan ställa sig bakom. Det enda jag kunde önska var att sången var mixad högre.
Kan det bli mer punk då? Jajamen! På 1 min och 38 sek river bandet, nu med Kimberley vid mikrofonen, av det som var första smakprovet som släpptes från EP:n - ”Tel Aviv”. Låter som något Thåström kunde skrivit runt millennieskiftet. Att dra bort någonstans och ta ett sabbatsår när världen blir för svår är nog någonting vi alla kan relatera till.
Nästa spår är ännu en Thåströmdoftande sak vid namn ”Uppbrott”. Ett typiskt mittenspår, väldigt bra men ingen låt man egentligen minns direkt efter och kan gå runt och tralla på.
Jag tycker att man nästan kan se EP:n uppdelad i två delar. Sida A är punk och råare och sida B är mer pop och melodiösare. Så nu till popsidan alltså med låtarna ”Handen på hjärtat", ”Tovigt hår" och ”Plus minus noll".
Jag undrar ibland om musiken är överblivet INVSN-material, det känns som man hört vissa delar av gitarrslingorna innan och man kan nästan höra Dennis Lyxzen sjunga melodierna.
Sista spåret på skivan är det absolut bästa i mina öron, alltså ”Plus minus noll”.
Den börjar med att Kimblery, ensam på bas, pumpar två toner, jag är måttligt imponerad, därefter kommer lite gitarrgnissel, öronen vidgas, hela bandet kommer in och sen blir det ös och Kristian spelar en monoton gitarrslinga som aldrig vill tystna i huvudet, jag inser att en av årets bästa låtar är släppt.
Vissa textrader i andra versen lämnar mig undrande.
Jag sålde mina vingar för en orgasm - blinkning till föra albumets titel?
Har aldrig känt mig särskilt stark men inte heller svag - referens till INVSN:s ”Arvegods”?
I tredje versen går Linus upp en oktav och Kimberly lägger en fantastisk stämma. Sedan upprepas raden ”Kom och gör mig varm” i ett par minuter. Perfektion.

EP:n följdes av en kortare turné i en handfull svenska städer. Såhär säger bandet själva om resan:
Det är alltid helt annorlunda att åka ut ett par dagar och spela varje kväll än att göra enstaka spelningar. Även om en ibland åker långt för att göra enskilda spelningar så bygger en upp det på ett helt annat sätt än på turné. Under en turnésväng lever en i det på ett helt annat sätt. Vi umgås i bandet tjugofyra timmar om dygnet och det enda som finns på agendan är kvällens gig på valfritt spelställe. Det är liksom det som ska göras under dagen. Självklart är det väldigt mycket runtomkring som är otroligt roligt, och det är många situationer som aldrig skulle inträffa om en inte befann sig på turné. På det stora hela är det helt fantastiskt att vara på turné, för en hamnar i en fin turnébubbla som känns ganska skyddad från annat. Samtidigt får en ju kompensera ganska mycket vad gäller sömn, hygien och kost. Men det är det ju värt. Nu hade vi i alla fall tre fantastiska spelningar (den första på Kings Hill i Falkenberg var fel på alla sätt och vis) och vi har träffat så otroligt fina människor längs vägarna. Skulle inte byta ut det för något!

De närmaste planerna nu är att repa ihop sig och göra det så tight som möjligt. Det finns även planer på att fortsätta turnéra nästa år.
Linus: "Så småningom kommer det såklart ett nytt album, men det är ingenting vi stressar fram. Snarare tvärtom."

FAKTA
Namn: Sista Dansen
Hemort: Göteborg
Medlemmar: Linus Kuhlin, Kimberly Lyhrén, Kristian Nöjd och Hilding Löwed
Bokning: sistadansenofficiell@gmail.com
Aktuellt: Precis släppt EP:n "Att bekänna färg". Medverkar på punksamlingen "Turist i tillvaron vol.8" som släpps nästa år på Rundgång Records.
Spotify: Sista dansen
Länkar: www.facebook.com/sistadansen